Trågkupan – en beskrivning

Historiskt

Kunskapen att hålla bin i,- och skatta honung ur kupor är flera tusen år gammal. De finns avbildade i Egyptiska stentavlor, och vid platsen där man fann de s.k ”Döda Havsrullarna” har man funnit rester av samma typ av kärl som avbildats i Egypten.

Det vi idag förknippar med traditionella bihus förekommer på bild och illustrationer i olika former närmast före och efter förra sekelskiftet. Dessförinnan var halmkupor det allmänt förhärskande materialet, med rötter i det medeltida samhället.

Stockkupa
De äldsta formerna av kupor är förmodligen ihåliga trästockar där bina fick bygga fritt. Skörden av honungen gick till så att de samhällen som bedömdes mogna slaktades.Klostermunkar kunde ha speciella stockkupor från vilka man kunde utvinna honungen utan att bina dödades.

Halmkupa
Halmkupan (även kranskupa) är en utveckling av bikupan som är litet bättre, för såväl odlaren som bina, det är valfritt om bisamhället skall slaktas eller skattas. Halmkupans form har givit namnet kupa åt hela företeelsen att hålla bostad till honungsbin. Halmkupan fungerar så att tunna pinnar är genomstungna den flätade kupan, och bina bygger lodrätt ner från dem. Under halmkupan kan en platt träbotten finnas, eller en trälåda med kupan ovanpå, tunna pinnar här också, och den kan rymma mera honung. Halmkupan är mycket bekväm, då man skall omhänderta en svärm och kanske är trälådan under halmkupan, embryot till de moderna bikuporna. Samuel Linnaéus utarbetade ett system med halmkransar, som gav föränderlig storlek åt halmkupan.

En typ av bikupa som användes i områdena runt östra delen av Medelhavet, gjordes av lera och halm, som blandats med kvoter, för optimal isolering och hållfasthet. Den har förmodligen en parallell historia som de av halm. Kupans form är som ett rör, det avslutas framtill med en kalott och i centrum på kalotten finns binas flyghål. Kupan avslutas baktill med ett cirkelrunt lock, som är exakt tillformat, så att det kan skjutas fram och tillbaka inne i röret. Bikupan är mycket gammal, arkeologiska fynd kan belägga den till 3 000 år bakåt i tiden, och den används fortfarande i modern tid. Kupan saknar svenskt namn, då den inte har använts i vår kultur. Denna, av lera gjorda bikupa har en cylindrisk form, och ligger vågrätt. Det är lätt att bygga upp stora bigårdar med kuptypen.

Den moderna bikupan
Engelsmannen John Gedde publicerade sina rön, angående ett system av träaskar att hålla bin i, det var 53 år före svensken Mårten Triewald, och skriften Nödig traktat om Bin som publicerades 1728, och de åttakantiga stapelbara askar, som rymdes i ett ytterhus.

Moderna bikupor har utvecklats sedan mitten av 1800-talet, de typer av bikupor vi känner idag har lösa ramar av trä eller plast, i en låda eller flera lådor. Ramen har förmodligen utvecklats i antiken för att sedan glömmas bort. Senare i industrialismens 1800-tal kommer innovationer inom biodlingen som lösa, fyrkantiga ramar, ihopsatta av trälister, ukrainaren Prokopovitj, bärlister för fyrkantsramarna, med bygganvisningar, preussaren Johann Dzierzon, löstagbara lådor och lock samt funktionen av bigången, amerikanen Lorenzo Langstroth.

Dessa framsteg, men mest Langstroths bikupa från 1851, är grunden för de olika normer som blir till angående ramar och deras format. Ramkupan är skapad av dessa 3 innovationer, den utformas sedan i två riktningar, Trågkupan och Uppstaplingskupan.

 

  • Uppstaplingskupa – Även ”vandingskupa”. En låda med lös botten och lock, vanligen bestående av 10 ramar, som enkelt kan flyttas, byggas ut på höjden, etc. Denna modell föredras av de biodlare som har många samhällen, och där man flyttar dem till olika platser beroende på drag. Materialet är oftast av lättviktsmaterial som frigolit eller PVC, men det förekommer också isolerade trälådor för yngelrum, och oisolerade dito för skattlådor. Vill man göra avläggare får man dela på kupan.
  • Trågkupa – till skillnad mot en vandringskupa är trågkupan tänkt för stationärt bruk. Den består av en större låda – hus – med avtagbart bak,- eller sidostycke och uppfällbart tak. Yngelrum rymmer ofta 18 ramar eller mer, med plats för 3-6 skattlådor på höjden ovanpå, vilket totalt kan betyda uppåt 54 ramar per kupa. Justering av samhällets storlek sker genom att flytta den bakre väggen i tråget. Avläggare kan lätt avdelas i samma yngelrum då lådan normalt har 2 eller flera fluster. Då den är byggd i trä, väger den för mycket för att enkelt flyttas omkring.

Det finns självklart varianter av trågkupan. Främst är dessa:

  • Topplistkupa – en tråg utan ramar. I stället bygger bina frihängande vaxkakor från en överliggande list i tråget. Påminner väldigt mycket om det ursprungliga sättet att ha bin.
  • Ytterkupa – trågkupans ytterhus, men utan ett inbyggt yngelrum. I stället ställs vanliga uppstaplingskupor i huset. Om huset är isolerat kan man använda oisolerad trälådor vid invintring.

 

 

Erslevskupan

Nedan ser man en rad med Erslevskupor. Till höger i bild delar en man på en halmkupa med hjälp av ”trumning (*)

Bild hämtad från Mölndals Biodlareförening

Mölndal-biodlarförening-100år

Vi har hämtat inspiration till vår trågkupa från Alexander Lundgrens ”Kupsnickaren” från 1919, och förlagan är just Erslevskupan, som syns ovan i bilden från bigården i Mölndal.

erselvskupaErslevskupan. Illustration hämtad ur Alexander Lundgrens bok ”Kupsnickaren”

 

De främsta fördelarna med en trågkupa tycker vi är:

  • Bättre innemiljö för bina under vintern, då ventilationen är maximal och endast naturmaterial används. Detta bör minska bidödligheten rejält.
  • Enkelt att avdela en svärm i samma tråg, enklare att i tid förhindra oönskad svärmning.
  • Större kapacitet för att hanterar stora svärmar. Kan vara bra om man har snabbväxande samhällen av typen Buckfast-bin.
  • Ingen stöldrisk. Tyvärr en inte helt oviktig faktor numera:(

 

 

(*) – Trumning: biodlaren trummar på det nedre kärlet för att bina ska flytta sig uppåt, undan från oväsendet.